När arbetet blir en del av vår identitet suddas gränsen mellan jobb och privatliv ut.

I dagens ständigt uppkopplade arbetsliv suddas gränsen mellan arbete och fritid långsamt ut. För många chefer är det inte längre tydligt var arbetsdagen slutar och privatlivet tar vid. Även när kalendern säger att dagen är slut eller helgen har börjat fortsätter jobbet att leva vidare, i mejl som väntar på svar, i tankar som söker lösningar och i mobilen som påminner oss om nästa uppgift.

Det är lätt att förstå varför det blir så. För många av oss är arbetet mer än ett sätt att försörja sig. Det är en plats där vi tar ansvar, skapar mening och bygger relationer. Arbetet formar vår vardag och påverkar hur vi ser på oss själva. När vi säger vad vi jobbar med, säger vi ofta också något om vilka vi är.

Men när jobbet blir en del av vår identitet försvinner ofta den naturliga gränsen mellan rollerna vi har. Vi är inte längre bara en person som arbetar, vi är vårt arbete. Det kan skapa en inre drivkraft, men också en tyst press. Ofärdiga uppgifter kan kännas som personliga misslyckanden. När vi ständigt är tillgängliga, när allt vi behöver för att arbeta är ett klick bort, blir det svårt att skilja på "jag arbetar" och "jag är".

Forskning från Karolinska Institutet visar hur viktiga våra pauser och vilotider är, även i yrken där arbetet inte är fysiskt tungt. När återhämtningen uteblir påverkas både sömn, hälsa och kognitiv förmåga. Det handlar inte bara om att bli trött. Utan ordentlig vila tappar vi förmågan att tänka strategiskt, fatta kloka beslut och hantera svåra situationer. Vi riskerar att leva i ett tillstånd där vi aldrig riktigt är närvarande,  varken i jobbet eller i privatlivet.

Det här väcker viktiga frågor. Varför är det så lätt att låta jobbet bli en del av vår identitet? Är det för att arbetet ger oss mening, eller för att det erbjuder en struktur som ibland saknas i andra delar av livet? Hur påverkar den ständiga uppkopplingen vår förmåga att faktiskt koppla bort? Är tekniken problemet, eller handlar det om hur vi själva väljer att använda den? Vad händer med vår prestation och vårt välmående när vi inte längre sätter en tydlig gräns mellan arbete och vila?

Kanske handlar det också om den kultur vi verkar i. Förväntningarna att alltid vara tillgängliga, leverera, förbättra och agera snabbt skapar en miljö där gränslöst arbete nästan blivit normen. I en sådan kultur blir det ett aktivt val att stanna upp och reflektera över vad som verkligen är viktigt, för verksamheten, men också för oss själva.

Så vad innebär det att sätta gränser när arbetet har blivit en del av den vi är? Kan vi hitta ett sätt att vara engagerade och närvarande ledare utan att låta jobbet definiera oss helt? Och vad händer när vi börjar se ledarskapet inte som hela vår identitet, utan som en viktig men inte ensam del av livet?

Det är kanske just där hållbart ledarskap börjar. I förmågan att leda både andra och sig själv, med en balans som håller över tid.